REVEEEEENGE!!

...och så ser jag framför mig hur Maria Aronsson, Frida Nordin och Manon Melis kör över Hedvig och de kinkiga brasilianskorna med en stor jävla ångvält. De av er som sett "A Fish Called Wanda" vet vad jag menar.

...

Nå, men vi tar det från början:

Som tidigare nämnts möjliggjorde SJs eminenta biljettpriser och mina lika eminenta arbetstider att jag igår kunde tjuvstarta semestern med en linköpingsresa som innehöll både bortamatch och besök hos min käre kamrat M som jag inte sett på år och dag.
Okristligt tidigt steg jag därför upp, släpade mig genom Malmös - som jag blåögda kvällsmänniska hade förväntat mig skulle vara folktomma vid sju på morgonen - gator, och satte mig på tåget till Östergötland.
Efter ett antal timmar i halvdvala anlände jag till Linköping. För de som aldrig varit där kan jag tala om att det är en fin liten stad med förvånansvärt många kullerstensgator, innergårdar som ser ut som för 100 år sedan, och fullt med klängrosor på husväggarna. Tänk Visby, eller valfri småländsk småstad i Astrid Lindgren-tappning. Plus då en satans massa studenter. Lite som Lund, fast inte fullt så kvävande pittoreskt och idylliskt...
Upprymd av minnen från min brors studenttid på LiTH – en period av intensivt festande samt för min del även en del eskapader med oskyldiga unga teknologer – styrde jag kosan mot Stora Torget och någon lämplig uteservering. Hamnade på ett till synes flashigt café - där jag tillbringade ett antal timmar i väntan på att M skulle sluta löneslava för dagen - med en god bok och en macka med tre oliver, för övrigt de vattnigaste sådana jag någonsin träffat på.

...

Om ni undrar var fotbollen kommer in i bilden så förstår jag er. Jag skyller min långrandighet på att jag sovit i snitt tre timmar två nätter i rad.

...

Hur som helst, där sitter jag i solen med min bok, och när jag för en sekund lyfter blicken får jag syn på ett bekant ansikte. Där står Emma Stålhammar, i sällskap med Nilla Fischer, Therese Sjögran och Maria Aronsson. Det kändes så fint, ensam i en främmande stad... Under eftermiddagen såg jag dem sedan lite här och var på gator och torg, små klungor av LDB-spelare, nästan alla iförda sina rosalila LDB-koftor. Det krävs fanimej en fotbollskvinna för att bära upp ett sådant plagg, det är en sak som är säker.
Vid fyra-tiden tog jag bussen ut till studentghettot Ryd – eller Oyd/Wyd som infödingarna säger – träffade M och blev bjuden på mat. Därefter begav vi oss till fots den dryga halvmilen till Folkungavallen.

(Och först här börjar alltså den del som ni, kära bloggläsare, antagligen är här för)

Jag måste lära mig att inte ta ut sorger i förskott. Det är så tröttsamt, och onödigt. Ända sedan förra onsdagen har jag gruvat mig för det här mötet, stirrat mig blind på LFCs oändliga räcka förlustfria matcher, och i princip drömt mardrömmar om LDB FCs förskrämda spel sist.

Och så var det då dags för avspark. Strålande sol – rakt i ögonen på Carre – och över 2000 pers på läktarna. Jag satt där med den sedvanliga orosklumpen i magen, muttrandes saker om det idiotiska och löjligt masochistiska i att lägga sina surt förvärvade slantar på 90 minuters ångest.
Men LDB FC Malmö tar kommandot direkt. Anfall följs av kontring följs av anfall, och LFC ser inte alls lika vassa ut som för en vecka sedan. Ingalunda ofarliga, men det verkar som om Malmös självförtroende tagit dem på sängen lite.
Och så gör de mål. Mindre än tio minuter in i matchen, och vrålet från hemmapubliken är öronbedövande. M sneglar beklagande på mig, och jag suckar uppgivet, drar ner LDB-kepsen i pannan och tänker på hur Linköping punkterade förra mötet inom loppet av två minuter. Distraheras dock av något som sker till höger om mig. Där sitter en liten man i 70-årsåldern och bannar lågt på vackraste, bredaste skånska, och plötsligt känner jag mig inte fullt lika eländig längre, trots horderna av jublande östgötar som omger oss.
Sedan gör Maria Aronsson mål. Skånska farbrorn knyter näven och hummar uppskattande, och jag hoppar visst upp och ner och tjoar. Det är jag rätt ensam om, men från raden bakom hörs ett roat skrockande. Kanske skämdes jag lite, men fotboll är ju ändå fotboll och i stunden på liv och död, så då är det ju helt naturligt att visa lite känslor.
Så får Jessica Landström sitt andra gula kort – ah, Pernilla Larsson vad jag älskar när du delar ut utvisningar till motståndarlaget – och lämnar planen under upprörda rop och busvisslingar från publiken. Själva situationen såg jag inte, men andra halvan av Malmöfalangen satt och fräste att det var en solklar utvisning och jag har ingen anledning att ifrågasätta hans omdöme.
Och LDB FC blir inte darriga av det numerära överläget, tvärtom lyckas de äntligen spela så som de borde ha gjort mot både Djurgården och Umeå, och det är så att de påminner om tyska landslaget där de rycker fram i anfall efter anfall utan nästan ett enda misstag.
Och Frida gör mål och Manon gör mål och sedan skjuter Manon i ribban, och min puls börjar äntligen gå ner litegrann.
Trots det är det en kvinna i 45-årsåldern som vänder sig om när jag svär över en frisparkssituation, och med ett mycket syrligt leende och mästrande tonfall säger:
”Båda lagen har lika bra chanser så det är inget att hetsa upp sig över”.
Men jag tänker på förra veckan och hur ett dussintal LFC-supportrar plötsligt invaderade vår stammisplats på IP och att jag minsann inte sa åt dem att hålla käften, så jag känner att jag har rätten på min sida. Dessutom fattar jag inte hur man överhuvudtaget kan se en så spännande match utan att bli lite exalterad?
I typ sista ordinarie matchminuten reducerar Linköping till 2-3. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, varför LDB FC som spelat så fullkomligt lysande hela matchen inte kan behålla fokus bara två ynka minuter till?
Nilla gör den grymmaste brytning jag någonsin sett, kastar sig in i motståndaren med axeln före, 70-någonting kg muskler och om vi ska vara ärliga inte ens i närheten av bollen. Gult kort, och frispark i guldläge för LFC. Linköping tar ut Hedvig Lindahl, i ett sista försök att undgå förlust, och jag vill mest kräkas och gå och gömma mig. Frisparken slås, det är kaos i Malmös straffområde men mirakulöst nog inget mål. Någon rensar, Manon och en LFC-spelare smäller ihop i kamp om bollen, men tack tack tack kära domar-Pernilla, när hon blåser är det inte för ännu en frispark utan det är slutsignalen.

En sådan jävla pärs.

Vinst alltså för LDB FC Malmö med 3-2. 6-3 hade enligt mig speglat matchbilden bättre, Malmö var i vilket fall det överlägset bästa laget den här gången. Det var en välförtjänt, och oerhört glädjande seger.

Vad mer finns att säga? Jo:

Jag gillar verkligen inte Hedvig Lindahl, men den här matchen ska hon faktiskt ha cred för. Borta var den stressade, flaxiga, irrationella målvakten jag uppfattat henne som i landskamper, på hemmaplan med klubblaget var det något helt annat. Carre är fortfarande definitivt nummer ett, men när Hedvig spelade såhär så fattar jag åtminstone varför hon blir uttagen till landslaget.

Daniela och Cristiane. Stjärnor, absolut, och ja till och med jag tycker att det är roligt med lite brassefotboll ibland. Men jag tycker att det är jävligt tröttsamt med allt gnäll, alla filmningar, alla tjuriga barnsliga miner så fort de inte får bollen precis när och på det sätt de tänkt sig, och kanske framförallt alla dessa ”puta!”. Sådant hör inte hemma på en fotbollsplan. Jag hörde faktiskt någon LFC-supporter som irriterat ropade ”Sluta tjafsa, spela fotboll istället!” och jag tänkte ja, precis...

Slutligen. När jag med darrande ben reste mig för att gå hem, var det någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig om, och där stod en liten rund farbror och plirade mot mig, log stort och sa:
”Det var roligt att höra dig skrika"
Hahaha, det är ju så det ska vara. Blodigt allvar men med glimten i ögat, jag blev helt varm och glad. Sedan påpekade han att LFC faktiskt ändå vunnit totalt sett om man räknade mål i båda matcherna, 5-4,
”och egentligen 6-3 för Aron är ju våran”
Så skrattade han förnöjt och gick sin väg.

Så jävla sött.