JA JA JA JA JA JA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Inget SM-guld till Umeå IK i år, jag är så skadeglad och lycklig att jag nästan gråter. Jag bryr mig inte om vem som tar det, jag bryr mig inte om att LdB FC Malmö ännu en gång misslyckats med att vinna allsvenskan, det absolut enda jag bryr mig om är att jag inte ännu en gång kommer behöva sitta och svära och förbanna när UIK-spelarna för typ trettionde året i rad kliver upp på prispallen och tar på sig sina jävla guldhattar och står där och jublar...

Det här är en så otroligt vacker dag.

Blandade känslor

Ännu jobbigare än jag hade trott blev det att sitta hemma medan LdB FC Malmö spelade hemmamatch mot AIK. Jag vet inte om det hade känts bättre eller sämre om de förlorat, jag vill ju att de ska vinna men att inte orka stå på läktaren på Gamla IP och jubla över målen, utan bara läsa om dem på internet, det... Det gör ärligt talat ganska ont. Vinst blev det hur som helst, 2-0 och upp på andraplatsen i tabellen.

Ja, just precis. Andraplatsen. Undrens tid är nämligen inte förbi (har den överhuvudtaget börjat, undrar vän av ordning?), utan Hammarby IF vann sin match mot Umeå IK. De inte bara vann, de spöade skiten ut norrländskorna. 4-1 tamejfan. FYRA - ETT!?!

Hade jag inte mått som jag gör, och hade jag haft en flaska champagne hemma, då hade jag korkat upp den nu. Och dansat på köksbordet.

Älskade lag, fina fina Frida...

TV-match, LdB FC Malmö mot Djurgårdens IF på Kristinebergs IP i Stockholm. 3-0 till skånskorna. Två av målen signerade Frida Nordin, ett Emma Wilhelmsson. Jag älskar Frida Nordin, har jag sagt det?

Men nu blir det nog ingen mer fotboll för min del. Inte den här säsongen i alla fall, och så får vi se om jag är kvar i Malmö i vår. Om jag får bli lite personlig, och kanske en aning melodramatisk - vilket jag får, eftersom det är sådan jag är och detta är min blogg - så pallar jag inte gå på fler matcher. För många fina minnen som bara gör ont. Det känns fel att gå på fotboll när den som lärde mig älska spelet inte finns kvar i mitt liv. Jag tänker inte sitta ensam på läktaren och lipa.

Skit. Skit skit skit.

Men jag håller tummarna för att LdB FC vinner sina kommande matcher, spöar skiten ur UIK, och tar guldet i år. Finaste laget, ni finns i mitt hjärta.

Marta?!

Nej.

Nej nej nej.

Big fucking no-no.

Ska hon spela i Sverige kan hon spela i UIK. Det är där hon hör hemma. De tycker antagligen till och med om henne...

Jag vill inte under några som helst omständigheter se henne i LdB FC Malmö, hur många mål hon än gör, hur odiskutabelt hon än är världens absolut bästa spelare. Jag gillar henne inte. Jag tror inte att hon skulle passa in i laget. Det är naturligtvis bara spekulationer, men Martas divalater känns inte som något som funkar i LdB FC. Våra spelare är inte sådana.

Och om LdB FC Malmö nu skulle vinna sitt så hett efterlängtade guld tack vare Marta, så skulle det bara ha en jävligt bitter eftersmak. Alla skulle säga att de inte kunde vinna på egen hand, att det var Martas guld inte lagets. Nej. Ska de vinna ska de göra det som lag, inte för att stora sponsorn har råd att lägga äckligt mycket pengar på en enda spelare. En spelare som för övrigt skriker "puta" efter motståndarna, gnäller så fort någon markerar henne, och som för bara ett år sedan sparkade en liggande Emma Wilhelmsson i magen. Nope.

Nej.

90 minuter ren och skär lycka

Om LdB FC Malmö så förlorade 21 matcher om året så vore det värt både inträdet och lidandet om man den 22:a matchen fick se sådant skönspel som på Malmö IP igår.

Allt stämde. Verkligen allt. Det fanns inte en spelare som inte skötte sitt jobb, och skötte det utmärkt dessutom. Vi satt på stammisplatsen och njöt, kände kärleken välla upp i våra hjärtan och i våra ansikten satt fåniga leenden från avspark till långt efter slutsignalen. Underbara underbara Ldb FC...

Jag vet inte var jag ska börja.

Eller jo. Stéphanie Öhrström. Så jävla roligt att komma rusande upp på läktaren tre minuter in i matchen och inse att det var hon som stod i mål. Och så jävla roligt att se henne in action. Inte för att Kopparbergs/Göteborg FC hade särskilt många farliga målchanser, men Stéphanie utstrålar sådan kaxighet och sådant självförtroende, det är otroligt fint att se. Och det märks att hon spelat i samma lag som Carre, för precis som henne ropar hon ut direktiv till lagkamraterna, har överblick och är hela tiden delaktig i spelet. Det känns tryggt på något sätt, hon är inte bara aktiv när motståndarlaget anfaller liksom. Dessutom gjorde hon en mycket fin liten fotparad vid ett av KGFCs få riktigt farliga anfall. Hoppas att hon får fortsatt förtroende.

Och så tar vi resten av spelarna, i tur och ordning:

Lina Nilsson. Fantastiskt bra igår, kanske hennes bästa match den här säsongen. Hon var taggad som fan, löpte på allt, snabb och stark och aggressiv. Jag gillar Lina sedan innan, och den här insatsen var definitivt värd beröm. Fortsätt så!

Malin Levenstad. Stabil och bra som alltid.

Emma Wilhelmsson. Tillbaka i startelvan, mycket glädjande. Stark och spelar smart.

Nera Smajic. Gör ibland lite märkliga manövrar, men kommer undan med det för att hon är så kall. Trots att hon ofta drar på sig gula kort så gillar jag henne, hon är bestämd i det hon gör och jag är lite svag för brudar som spelar tufft.

Nilla Fischer. Nilla har inte riktigt nått upp till förra säsongens toppform, men igår slet hon som ett djur och det gav utdelning, inte fattade vi hur målet gick till, men huvudsaken är ju att bollen gick in.

Therese Sjögran. Ibland känns det som att Therese Sjögran dribblar mer än vad som är nödvändigt, men eftersom hon gör det snyggt och eftersom hon är hon, så är det ok. Och det var en fin straff hon la också, jag gillar ju inte riktigt Hedvid Lindahl så det kändes fint att se henne släppa in straffen och övriga mål.

Renata Da Costa. Äntligen känns det som om Costa börjar komma in i laget och tempot. Hon är stor och stark och passar mycket mycket bättre på mittfältet än som anfallare. Gårdagens insats från henne var nog hennes bästa hittills, i stort sett inga missar, och mycket som såg väldigt bra ut. Och så lite brasse-finter, det är ju alltid trevligt. Hon visade stort hjärta igår, vilket också är glädjande.

Pavlina Scasna. Detta var den Pavlina vi är vana att se, skönt att hon är tillbaka. Ettrig som en terrier, snabb och tekniskt otroligt skicklig, Marlene Sjöberg i KGFC slet verkligen för att hålla koll på henne men Pavlina var bättre i allt. Och målet var ju inte fult det heller...

Manon Melis. Vad vi har längtat efter en Manon i den form som hon var i förra året. Nu verkar hon ha hittat dit igen. Otroligt fint mål, och en jättebra insats även i övrigt. Ovant att se henne som mittfältare, men överraskande hur bra det funkade.

Och så Linda Forsberg. Åh vad jag gillar denna Foppa... Hon sliter och springer och jagar, till synes outtröttlig, och lyckades stressa Hedvig till darriga ingripanden flera gånger under matchen, mycket fint. Lite märkligt med en såpass stor och kraftig spelare ensam på topp, man kunde tro att hon skulle vara lite för tung för det, men det funkar ju alldeles utmärkt.

Vad gäller Jörgen Petersson så tycker jag att han med denna match visade att kritiken mot honom nog är relativt obefogad. Kul att han vågade göra ändringar i laguppställningen inför gårdagens match, och kul att det gav resultat. Och som sagt, underbart att se hur vackert det här laget kan spela när allting stämmer.

...

För övrigt tycker jag - om än inte lika desperat just nu - att Carre borde komma tillbaka.