Bortamatch

Eftersom SJ numera har tågbiljetter till så humana priser som 95 kronor, passade jag i helgen på att ta en tur till Göteborg för att hälsa på min kära mor och se matchen mellan LDB FC Malmö och Kopparbergs/Göteborg. Mamma - vars erfarenheter av fotboll begränsas till en säsongs eget spel i örebrolaget Rynninge IF år 1967, några enstaka herrmatcher på tv, samt en träningsmatch mellan Karlshamns typ division 5-lag och LDB FC där malmölaget vann med vad jag har för mig var 32-0 - hade väl kanske inte så höga förväntningar inför matchen, men tack och lov visade vårt kära LDB FC upp sig från sin bästa sida.

Själv hade jag onda aningar, efter förlust mot AIK och oavgjort trots numerärt överläge mot UIK och Djurgården, och Malin Levenstad korsbandsskadad, kändes det som en nedåtgående trend som gav mig lite ont i magen. När startelvan lästes upp insåg jag dessutom att även Nilla Fischer fattades, och man är så van vid starka, grymma Nilla på mittfältet att jag inte ens riktigt kunde föreställa mig hur de skulle spela istället.

Matchinledningen hjälpte ju inte heller till, för efter bara tre minuter och ungefär 40 sekunder petade Göteborg bollen i mål bakom Carre (äntligen tillbaka efter skadan). Hela läktaren - förutom de fyra skåningarna på raden bakom mig och Kenny Jönsson och Ingrid Gunnarsson en bit bort - jublade, och jag kände modet sjunka. Mamma fick en bekymrad rynka i pannan, och som den sanna optimist jag ju är såg jag för mig ungefär sju jävla Lotta Schelin-mål innan halvtid.
Så blev det dock inte. LDB FC kom i anfallsvåg efter anfallsvåg, varenda spelare verkade taggad och det insläppta målet såg ut att enbart ha gett mer kraft och energi, så trots ett gäng otäckt snabba och skickliga göteborgskontringar var det Malmö som styrde spelet. Efter ungefär en halvtimme gav det utdelning. Therese Lundin slog bollen i mål, och resultatet 1-1 stod sig när domare Eva Ödlund blåste av en dryg kvart senare.
I andra halvlek fortsatte LDB FC sitt skönspel. Kopparbergs/Göteborg var absolut inte ofarliga, men malmölaget verkade ha koll. Efter kanske tio minuter gjorde Manon Melis 2-1, därpå var Maria Aronsson framme och fixade 3-1, och slutligen blixtsnabba Manon igen, som drog ifrån Göteborgs backar och fastställde slutresultatet 4-1. Underbart.

LDB FC Malmö tog sig ur den nedåtgående spiralen, ordnade tre poäng med sig hem inför onsdagens match mot hittills obesegrade Linköping, visade att de fortfarande är ett av Sveriges absolut skickligaste lag, samt imponerade stort på min mamma. Speciellt förtjust var modern över Frida Nordins förmåga att "vända på en femöring", och Pavlina Scasnas dribblingar och tillsynes oändliga energi och vinnarinstinkt.

Jag själv var mest imponerad över hur vackert det är när allting i spelet plötsligt fungerar, hur otroligt många landslagsspelare jag insåg att vi har i laget, och, precis som förr, över Carres sätt att dirigera backlinjen och se ut som om hon äger hela planen.

Nästa vecka väntar ett - förhoppningsvis lika positivt som idag - referat från bortamatchen mot Linköping, som jag tänker ta mig till med ytterligare en 95-kronorsbiljett. Tack SJ!

Men innan dess ses vi på onsdag på Malmö IP!