Frustration

Imorgon är det alltså dags, ödesmatchen mot Nordkorea. Tre mål måste Sverige vinna med, och det mest frustrerande med det är att det egentligen är fullt möjligt, men ack så osannolikt.

För Sverige har ett bra lag. Skickliga spelare med god fysik, visserligen många debutanter men också ett flertal erfarna landslagsspelare.
Men det brister någonstans. Man lyckas inte få ihop det, det är som om motivationen inte är tillräcklig. Som om hungern inte finns där.
Och jag undrar vad det beror på. Inte kan det vara så att Hanna och Vickan och de andra inte längtar alldeles väldigt efter det där VM-guldet, jag är säker på att de verkligen verkligen vill.

Hjälp vad jag saknar Josefin Öqvists lite hundvalpsaktiga förtjusning i att rusa efter bollar, helt oavsett om det finns en chans att hon ska hinna eller ej. Jag saknar Frida Nordins outtröttliga löpvilja, Malin Moströms lugn och säkerhet, Caroline Jönssons osvikliga förmåga att dirigera backlinjen.
Och jag undrar varför inte Victoria Svensson och Frida Östberg - båda två gamla i gamet - styr upp saker och ting lite. Jag undrar hur Dennerby kan vara så totalt okritiskt till precis allting laget gör eller inte gör. Optimism är skitbra, men man kan inte låtsas som om det regnar och tro att problem försvinner om man vägrar erkänna att de finns. Varför gör människan ingenting? Varför tvingar han inte spelarna att prestera sitt yttersta, det är så sjukt frustrerande för oss i tv-soffan och jag tycker mig se i spelarnas ögon att de också känner det. Att de har en jävla massa som bara väntar på att dras fram, men de behöver hjälp med det.

Snälla ge oss ett litet underverk imorgon, ge oss lite glöd och lite jävlar anamma, det är allt som behövs. Skickligheten finns där redan.

...

Och snälla ge mig Eva Gonzales, Argentinas lagkapten. Självmål eller inte, shit vad hon är het!!