Return of the subcomandante

Jag har inte skrivit på två år. Inte ens förra hösten när LdB FC tog SM-guld. Det är ju för fan katastrof.

Idag hände det igen. Andra raka SM-guldet. Och jag var inte där. Jag är fortfarande i exil, men mitt återtåg närmar sig nu. Nästa säsong sitter jag på Malmö IP:s läktare igen. Men ja, det är då, nu är nu. Och den här dagen har jag tillbringat framför datorn, klistrad vid Sydsvenskans liverapportering och Livescore. Efter matchen TV4-sporten och Sportnytt. Sydsvenskan och Aftonbladet. TV4 Play.

Fy fan vilka blandade känslor.

Det är så sjukt vackert det här. Frida Nordin gjorde mål inom loppet av en minut. Therese Sjögran. Katrine Veje. Sara Björk Gunnarsdottir. Caroline Seger. Lina Nilsson. Svårt att tro att det är sant. Svårt när man inte kan se det med egna ögon.

Jag fick tårar i ögonen. Så fel att sitta ensam och läsa om allt fantastiskt. Jag skulle ju varit där, med alla andra, i solskenet, på stammisplatsen. Applåderat. Skrikit. Skrattat. Hejat. Sjungit. Stampat. Hoppat. Dansat. Jublat. Känt spänningen innan, och euforin efteråt.

Men ja. Skitsamma. Ni vann, älskade lag, ni vann och det är allt som egentligen betyder något. Jag är så galet jävla glad för er skull. Och vansinnigt stolt.

Kärlek till er.

...

Dagens favorit är för övrigt Emma Wilhelmsson. Hon syns på nästan alla bilder och filmklipp, antingen med världens största leende som täcker ansiktet, eller hoppande och segervrålande. Speciellt mycket gillar jag de gånger hon dyker upp i bakgrunden under någon tv-intervju, studsar in i bild, skriker SM-GUUULD och studsar iväg igen. Eller Aftonbladets underbara foto där Lina Nilsson och Malin Levenstad kysser SM-bucklan, och Emma Wilhelmssons breda och smått vansinniga flin sticker upp bakom pokalen. Så himla fint.

JA JA JA JA JA JA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Inget SM-guld till Umeå IK i år, jag är så skadeglad och lycklig att jag nästan gråter. Jag bryr mig inte om vem som tar det, jag bryr mig inte om att LdB FC Malmö ännu en gång misslyckats med att vinna allsvenskan, det absolut enda jag bryr mig om är att jag inte ännu en gång kommer behöva sitta och svära och förbanna när UIK-spelarna för typ trettionde året i rad kliver upp på prispallen och tar på sig sina jävla guldhattar och står där och jublar...

Det här är en så otroligt vacker dag.

Blandade känslor

Ännu jobbigare än jag hade trott blev det att sitta hemma medan LdB FC Malmö spelade hemmamatch mot AIK. Jag vet inte om det hade känts bättre eller sämre om de förlorat, jag vill ju att de ska vinna men att inte orka stå på läktaren på Gamla IP och jubla över målen, utan bara läsa om dem på internet, det... Det gör ärligt talat ganska ont. Vinst blev det hur som helst, 2-0 och upp på andraplatsen i tabellen.

Ja, just precis. Andraplatsen. Undrens tid är nämligen inte förbi (har den överhuvudtaget börjat, undrar vän av ordning?), utan Hammarby IF vann sin match mot Umeå IK. De inte bara vann, de spöade skiten ut norrländskorna. 4-1 tamejfan. FYRA - ETT!?!

Hade jag inte mått som jag gör, och hade jag haft en flaska champagne hemma, då hade jag korkat upp den nu. Och dansat på köksbordet.

Älskade lag, fina fina Frida...

TV-match, LdB FC Malmö mot Djurgårdens IF på Kristinebergs IP i Stockholm. 3-0 till skånskorna. Två av målen signerade Frida Nordin, ett Emma Wilhelmsson. Jag älskar Frida Nordin, har jag sagt det?

Men nu blir det nog ingen mer fotboll för min del. Inte den här säsongen i alla fall, och så får vi se om jag är kvar i Malmö i vår. Om jag får bli lite personlig, och kanske en aning melodramatisk - vilket jag får, eftersom det är sådan jag är och detta är min blogg - så pallar jag inte gå på fler matcher. För många fina minnen som bara gör ont. Det känns fel att gå på fotboll när den som lärde mig älska spelet inte finns kvar i mitt liv. Jag tänker inte sitta ensam på läktaren och lipa.

Skit. Skit skit skit.

Men jag håller tummarna för att LdB FC vinner sina kommande matcher, spöar skiten ur UIK, och tar guldet i år. Finaste laget, ni finns i mitt hjärta.

Marta?!

Nej.

Nej nej nej.

Big fucking no-no.

Ska hon spela i Sverige kan hon spela i UIK. Det är där hon hör hemma. De tycker antagligen till och med om henne...

Jag vill inte under några som helst omständigheter se henne i LdB FC Malmö, hur många mål hon än gör, hur odiskutabelt hon än är världens absolut bästa spelare. Jag gillar henne inte. Jag tror inte att hon skulle passa in i laget. Det är naturligtvis bara spekulationer, men Martas divalater känns inte som något som funkar i LdB FC. Våra spelare är inte sådana.

Och om LdB FC Malmö nu skulle vinna sitt så hett efterlängtade guld tack vare Marta, så skulle det bara ha en jävligt bitter eftersmak. Alla skulle säga att de inte kunde vinna på egen hand, att det var Martas guld inte lagets. Nej. Ska de vinna ska de göra det som lag, inte för att stora sponsorn har råd att lägga äckligt mycket pengar på en enda spelare. En spelare som för övrigt skriker "puta" efter motståndarna, gnäller så fort någon markerar henne, och som för bara ett år sedan sparkade en liggande Emma Wilhelmsson i magen. Nope.

Nej.

90 minuter ren och skär lycka

Om LdB FC Malmö så förlorade 21 matcher om året så vore det värt både inträdet och lidandet om man den 22:a matchen fick se sådant skönspel som på Malmö IP igår.

Allt stämde. Verkligen allt. Det fanns inte en spelare som inte skötte sitt jobb, och skötte det utmärkt dessutom. Vi satt på stammisplatsen och njöt, kände kärleken välla upp i våra hjärtan och i våra ansikten satt fåniga leenden från avspark till långt efter slutsignalen. Underbara underbara Ldb FC...

Jag vet inte var jag ska börja.

Eller jo. Stéphanie Öhrström. Så jävla roligt att komma rusande upp på läktaren tre minuter in i matchen och inse att det var hon som stod i mål. Och så jävla roligt att se henne in action. Inte för att Kopparbergs/Göteborg FC hade särskilt många farliga målchanser, men Stéphanie utstrålar sådan kaxighet och sådant självförtroende, det är otroligt fint att se. Och det märks att hon spelat i samma lag som Carre, för precis som henne ropar hon ut direktiv till lagkamraterna, har överblick och är hela tiden delaktig i spelet. Det känns tryggt på något sätt, hon är inte bara aktiv när motståndarlaget anfaller liksom. Dessutom gjorde hon en mycket fin liten fotparad vid ett av KGFCs få riktigt farliga anfall. Hoppas att hon får fortsatt förtroende.

Och så tar vi resten av spelarna, i tur och ordning:

Lina Nilsson. Fantastiskt bra igår, kanske hennes bästa match den här säsongen. Hon var taggad som fan, löpte på allt, snabb och stark och aggressiv. Jag gillar Lina sedan innan, och den här insatsen var definitivt värd beröm. Fortsätt så!

Malin Levenstad. Stabil och bra som alltid.

Emma Wilhelmsson. Tillbaka i startelvan, mycket glädjande. Stark och spelar smart.

Nera Smajic. Gör ibland lite märkliga manövrar, men kommer undan med det för att hon är så kall. Trots att hon ofta drar på sig gula kort så gillar jag henne, hon är bestämd i det hon gör och jag är lite svag för brudar som spelar tufft.

Nilla Fischer. Nilla har inte riktigt nått upp till förra säsongens toppform, men igår slet hon som ett djur och det gav utdelning, inte fattade vi hur målet gick till, men huvudsaken är ju att bollen gick in.

Therese Sjögran. Ibland känns det som att Therese Sjögran dribblar mer än vad som är nödvändigt, men eftersom hon gör det snyggt och eftersom hon är hon, så är det ok. Och det var en fin straff hon la också, jag gillar ju inte riktigt Hedvid Lindahl så det kändes fint att se henne släppa in straffen och övriga mål.

Renata Da Costa. Äntligen känns det som om Costa börjar komma in i laget och tempot. Hon är stor och stark och passar mycket mycket bättre på mittfältet än som anfallare. Gårdagens insats från henne var nog hennes bästa hittills, i stort sett inga missar, och mycket som såg väldigt bra ut. Och så lite brasse-finter, det är ju alltid trevligt. Hon visade stort hjärta igår, vilket också är glädjande.

Pavlina Scasna. Detta var den Pavlina vi är vana att se, skönt att hon är tillbaka. Ettrig som en terrier, snabb och tekniskt otroligt skicklig, Marlene Sjöberg i KGFC slet verkligen för att hålla koll på henne men Pavlina var bättre i allt. Och målet var ju inte fult det heller...

Manon Melis. Vad vi har längtat efter en Manon i den form som hon var i förra året. Nu verkar hon ha hittat dit igen. Otroligt fint mål, och en jättebra insats även i övrigt. Ovant att se henne som mittfältare, men överraskande hur bra det funkade.

Och så Linda Forsberg. Åh vad jag gillar denna Foppa... Hon sliter och springer och jagar, till synes outtröttlig, och lyckades stressa Hedvig till darriga ingripanden flera gånger under matchen, mycket fint. Lite märkligt med en såpass stor och kraftig spelare ensam på topp, man kunde tro att hon skulle vara lite för tung för det, men det funkar ju alldeles utmärkt.

Vad gäller Jörgen Petersson så tycker jag att han med denna match visade att kritiken mot honom nog är relativt obefogad. Kul att han vågade göra ändringar i laguppställningen inför gårdagens match, och kul att det gav resultat. Och som sagt, underbart att se hur vackert det här laget kan spela när allting stämmer.

...

För övrigt tycker jag - om än inte lika desperat just nu - att Carre borde komma tillbaka.

En anledning att inte konsekvent hata norrländska fotbollslag

Piteå IF.

Jag säger bara det. 1-1 mot Umeå IK, trots att man klamrar sig fast nere vid nedflyttningsstrecket. Där är det jävlar i mig inget fel på psyket, shit vad vackert alltså.

Kärlek till er, hoppas ni håller er kvar i Allsvenskan till nästa säsong.

Och UIK:

In your face.

Overklighetskänslor...

Mm.

0-4 hemma mot Sunnanå SK. Det var inte riktigt vad någon hade förväntat sig. Tog flera timmar efter slutsignalen innan jag fattade vad jag bevittnat. När vi satt på läktaren var det mest någon sorts chockartad förvirring, vi satt och pratade och skrattade och lyckades på ett otroligt effektivt sätt förtränga det som hände på plan. Ack ja.

Fucking UIK. För visst var det väl det som hände? Lysande spel mot de jävla norrlänningarna, och den sedvanliga - nu ännu mer än vanligt - orättvisa förlusten, och sedan går luften ur hela LdB FC Malmö. Allt självförtroende försvinner, och sedan går det bara utför. 0-0 mot Linköpings FC, och förlust mot KIF Örebro (Förlust!? Mot KIF Örebro!? Say what!?). Följt av detta.

Det finns inte så mycket att säga egentligen.
Guldet är förlorat för i år, visst känns det surt men det kommer ju fler säsonger.
Widding-Persson insinuerar saker i Sydsvenskan om att de ska köpa över Lotta Schelin. Min åsikt är fortfarande att med en startelva enbart bestående av landslagsspelare är det inte nödvändigt med fler "stjärnor", det vore bättre med en riktigt jävla bra idrottspsykolog.
Det diskuteras huruvida Jörgen Pettersson ska petas eller ej. Jag har ingen riktig åsikt i frågan, tycker att laget vuxit som fan under de senaste åren vilket ju åtminstone delvis måste vara hans förtjänst, men ja, kanske. Det verkar ju inte som att han kan få laget att prestera på topp när det verkligen gäller, vilket onekligen är ett stort problem.

Carre... Snälla kom hem... Hon hade aldrig tillåtit laget att spela så virrigt och ofokuserat som igår, hon hade vrålat ut order så att backlinjen blåste omkull, fy fan vad jag saknar henne. En sådan jävla förlust att hon drog till USA. Och hennes ersättare, det bär mig emot att kritisera folk öppet, men vad i helvete håller kvinnan på med? Ska det vara Danmarks finest...? Jag fattar överhuvudtaget inte varför de skulle köpa in henne, Stéphanie Öhrström axlade Carres mantel på ett imponerande sätt, hon kunde gott fått fortsatt förtroende. Ja, hon är ung, och liten, men tekniskt skicklig och med en självsäkerhet som kompenserar för mycket. Ge bruden chansen några matcher, det vore jävligt intressant att se...

Inte en enda spelare kan jag riktigt berömma efter gårdagen. Det är rätt illa. Jag vet inte om det är för att Frida Nordin varit skadad eller varför hon inte får spela från start, men det är frustrerande att i match efter match se henne bytas in i andra halvlek och sedan slita som ett djur för att styra upp saker. Ja, hon är en sådan spelare som kan komma in och ändra matchbilden, men det vore bättre om hon fick spela alla 90 minuterna... Och igår, sådan jävla frustration, hon såg ut som om hon ville vara alla 11 spelare själv, men inte ens Frida kan lyckas med en sådan sak. Hon kan inte både jobba fram hörnor/frisparkar, lägga dem, finnas i målområdet och möta bollarna, samt stå strategiskt utplacerad ute på plan för att slå in eventuella returer, allt samtidigt. Hur gärna hon än skulle vilja.

Nej. Jag ser inte fram emot matchen mot Kopparbergs/Göteborg FC på torsdag. Har förra mötet i alltför färskt minne fortfarande, och fiaskot mot Sunnanå bäddar inte direkt för fokuserat skönspel om tre dagar... Suck.

...

För övrigt anser jag - som sagt - att Carre borde komma
tillbaka.

Streakers

Varför händer sådant här aldrig i Sverige?

http://damfotboll.com/nyheter/nyhet.asp?id=9634

(Inte för att jag är sådär jättepigg på att se nakna män - those days are over - men det är ju fan humor...)

Och så lite kuriosa:

http://en.wikipedia.org/wiki/Streaking

Same old, same old

Förlust mot Umeå IK, jag har inte riktigt någon kommentar. Eller jag menar, det är som det brukar helt enkelt. Undantaget idag var att LdB FC Malmö långa stunder spelade fullkomligt briljant. Otroligt vacker fotboll. I vanliga fall brukar jag känna mig hatisk efter matcherna mot UIK, men så icke den här gången.

Ty vår tid kommer nämligen.
Snart.

...

Älska älska älska Frida Nordin. Som vanligt. Och Linda Forsberg. Som vanligt.

...

Subcomandanten har drabbats av århundradets kärlekssorg och satt och lipade på läktaren på Gamla IP, så det blir nog inte mycket mer blogginlägg än såhär idag. Vädret och slutresultatet stämde bra överens med min allmänna sinnesstämning. Over and out.

...

Och som vanligt:

För övrigt anser jag att Carre borde komma tillbaka.

(Och om hon nu inte tänker göra det, så kunde väl Stéphanie få en chans? Hon är cool.)

Åh.

Jag svär, det kom tårar i mina ögon när Frida Nordin gjorde 4-0 mot Djurgårdens IF ikväll.

Det är bara att erkänna, jag är fan kär i den kvinnan. Allt hon gör är typ mästerligt. Tillsammans med Therese Sjögran och Pavlina Scasna är hon utan tvekan den mest intelligenta spelaren på plan, hennes spel är så exakt, så på något sätt stringent, hon är en lagspelare ut i fingerspetsarna men kan ändå briljera på egen hand, hon slår knappt en enda felpassning, hon... Ack. Jag saknar ord.

Och resten av laget idag, vilken jävla uppvisning. En liten svacka i mitten, men i övrigt så jävla snyggt passningsspel, sådan moral, energi, allt bara stämde. Det var vacker fotboll som TV-tittarna i övriga Sverige bjöds på, och det redan från matchens första minut. Anfall på anfall, sällan ser man malmöspelarna så beslutsamma och anfallsvilliga. Det var som om varenda en på plan var hungrig, mitt intryck såhär efteråt är att nästan alla prövat att gå på avslut någon gång under kvällen. Fucking amazing.

Och så Linda Forsberg. Fantastisk, fullkomligt lysande. Jävlar vad hon springer, jag glömde helt bort att sakna Manon ju. Ända sedan första gången jag såg "Foppa" spela med LdB FC, i någon av träningsmatcherna tidigare i år, har jag varit lite imponerad av henne. Kanske mest av allt för att hon mitt under pågående match springer ut till sidlinjen, väser "min inhalator" till medicinska teamet, drar i sig sin astmamedicin eller vad det nu kan tänkas vara, och sedan rusar ut på planen igen. Det är så sjukt jävla hardcore, hon hade inte ens behövt spela särskilt bra för att jag skulle ta henne till mitt hjärta.
Men sjukt jävla bra är precis hur hon spelar. Coola coola brud.

Och, eftersom jag tänker avsluta med samma ord ända tills min önskan slår in, så ska jag bara lägga in en brasklapp först:

Tine Cederkvist Viskaer var bra idag. Jag tänker inte gnälla på någon i det här inlägget, jag tycker att alla - med något enstaka undantag men det är redan glömt och förlåtet - skötte sig i den här matchen.

Med det sagt är det bara att avsluta. Och, som ni alla vet:

För övrigt anser jag att Carre borde komma tillbaka.

FRRRIIIIIDA!!!

Åh.

Shit.

Frida Nordin.

Kärlek och respekt och den allra största beundran till kvinnan som alltid presterar på topp. Inbytt i halvtid, gjorde allting rätt, och så två galet snygga mål som pricken över i.

Fucking amazing.

...

För övrigt anser jag att Carre borde komma tillbaka.

Förihelvete

Det finns saker man önskar att man hade sluppit.

En sådan sak är att åka till Växjö bara för att återigen tvingas se LdB FC Malmö förlora mot Umeå IK, och dessutom höra Mårten Hedlund kläcka ur sig de bevingade orden "så detta är ett projekt för jämställdhet, vi gör en sak för kvinnor, utan att vara anti män". Fantastiskt, bra att han förtydligade det. Man kan ju annars lätt förledas att tro, att LdB-spelarna är ett gäng rabiata manshatande flator som hellre läser Valerie Solanas än tränar passningsspel. Ärligt talat, vi skriver 2009, kan vi snart slippa ursäkta alla satsningar på kvinnor med att vi inte på något sätt kommer hota mäns positioner? Jag blir så jävla trött.

En annan sak man önskar att man hade sluppit:

Att betala 100 spänn för att sitta i sin forna - mycket hatade - hemstad, på fula Valhalla IP, omringad av fula göteborgare, och höra dem jubla på sin fula dialekt över att Kopparbergs/Göteborg FC spöar guldfavoriterna Malmö med 2-1 i den allsvenska premiären. Ett KGFC med en trupp så liten att de inte ens har folk till alla byten, mot ett LdB FC med fler landslagsspelare i startelvan än... typ... landslaget. Vad fan är det frågan om?

Nästa gång LdB FC Malmö känner för att spendera enorma summor pengar, så önskar jag hett och innerligt att det blir på en mental coach, inte på ännu en landslagsspelare.

Jag vill aldrig mer se Therese Sjögran missa tre straffar på två dagar.
Jag vill aldrig mer se Tine Cederkvist göra utrusningar 20 meter från mål om hon inte är 100% säker på att vara först på bollen.
Jag vill aldrig mer se Nilla Fischer trött och stum i benen redan i början av andra halvlek.
Jag vill aldrig mer se Renata Da Costa jogga planlöst på mittfältet, i bästa fall göra några snygga överstegsfinter, för att sedan slå iväg bollen ut mot kanten utan en medspelare i sikte.

Snälla.

Jag vill se Sjögran dribbla bort fem motståndare på raken, jag vill se henne göra fantastiska frisparksmål.
Jag vill se Nilla plöja fram som en stridsvagn över plan, oövervinnelig.
Jag vill se Manon stjäla bollen långt nere på egen planhalva, rusa förbi alla, finta bort målvakten och påbörja resan mot skytteligavinsten.
Jag vill se Pavlinas mäktiga långskott.
Jag vill se Maria Aronsson våga verkligen lita på och använda sig av sin storlek och styrka.
Jag vill se Frida Nordin vara överallt, samtidigt, under alla 90 minuterna, och vinna alla dueller på ren envishet.
Jag vill se Lina Nilsson få sitt slutgiltiga genombrott.

Jag vill helt enkelt se ett LdB FC Malmö som är precis så jävla lysande som varje enskild spelare har potential att vara. Lägg inte pengar på fler nyförvärv, lägg dem på att utveckla alla de stjärnor vi redan har. Då lovar och svär jag att ingenting kan hindra Malmö från att ta det där efterlängtade guldet.

...

För övrigt anser jag att Carre borde komma tillbaka.

Subcomandante - back on track

Yep, så är det. Efter ett halvår fyllt av sju sorger och åtta bedrövelser - eller nej, ta de siffrorna upphöjt till tio så stämmer det nog bättre - är det dags att ta tag i bloggandet på nytt. 2009 ska bli året då LDB FC Malmö vinner SM-guld. Eller åtminstone året då Umeå IK inte gör det. Hehe.

Idag var det första träningsmatchen på hemmaplan för året. Om den finns kanske inte så mycket att säga, alltid svårt att bedöma kvaliteten på spelet när motståndet inte är av toppklass, men ingenting såg alarmerande ut i alla fall. Framför allt var det fint att stå där i vårsolen och inse att nu börjar det, nu är det äntligen äntligen fotbollssäsong igen.

Och på fredag bär det av till Växjö och LDB Sport Cup. Jag längtar.

Aron var het!!

Ja jävlar. Nära hattrick där alltså, mer än en gång. Skönt att hon äntligen börjar ta för sig ordentligt, jag tror att vi kommer få mycket nytta och glädje av Maria Aronsson framöver.
Och Manon var som vanligt grym. Vilka mål hon gör. Och så Pavlina Scasna, och Sjögran, och Frida Nordin. Yep. Jag är mycket nöjd med första matchen efter OS-uppehållet. Fortsätt såhär, så är guldet Malmös om inte i år, så i alla fall nästa säsong.

OS

Vi börjar väl med att gratulera Nilla Fischer till segermålet, väldigt roligt att hon fick avgöra en såhär viktig match, och efter assist av Therese Sjögran dessutom. Snyggt gjort Malmö!

I övrigt finns inte så mycket positivt att säga känns det som. Sveriges landslag är rankat som ett av de fem bästa i världen, vi har förstklassiga spelare med stor erfarenhet, och Argentina var ärligt talat inte särskilt bra. Ändå vinner vi bara med nöd och näppe, 1-0 kunde skrämmande enkelt blivit till 1-1 i slutminuterna.

Jag vill se följande ändringar:

Ny förbundskapten. Dennerby verkar oerhört sympatisk och har säkert många kvaliteter, men det funkar inte så länge han inte kan se till att alla spelare presterar efter sin fulla kapacitet. Och det är det ingen som gör just nu.

Ny backlinje. Framför allt Sara Thunebro tror jag det var som såg osäker ut och slog många felpass. In med Malin Levenstad så fort hon är skadefri, jag tror att hon skulle ha bättre självförtroende och spela konsekvent och bestämt. Det finns för mycket tvekan i svenskornas spel, de skulle behöva gå in i situationer med fast beslutsamhet och med övertygelsen att de kommer att vinna bollen.

Ny målvakt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Hedvig känns ojämn, och man hör henne aldrig dirigera laget. Jag vill ha Carre med all hennes mästerskapsrutin, och jag vill höra henne vråla order till laget och med säker hand styra darriga spelare rätt. Hon om någon har pondus nog att få lagkamraterna att spela fin, fokuserad fotboll.

Idrottspsykologer. Om inte Sverige får bukt med sin prestationsångest snart så kommer det här landslaget att få utstå fiasko efter fiasko, och det skulle vara förödande för svensk fotboll.

Usch. Jag blir inte förvånad om vi blir utslagna i gruppspelet även den här gången. Det är inte med tillförsikt man sätter sig framför tv:n direkt, vilket är så jävla sorgligt när man vet hur bra vi faktiskt kan vara...

Grattis till OS-biljetten Carre!

Det ryktas att en hyllningssång till landslagsmålvakten snart ska spelas in. Den hinner antagligen inte bli klar innan OS, men du kan ju ha detta rykte i åtanke när du slåss med Hedvig om plats i startelvan. Du är bäst!

Fler bortamatcher?

Någon av er, kära läsare, har föreslagit att jag ska åka på fler bortamatcher, eftersom "uppenbarligen både matchresultatet och bloggskrivandet mår mycket bättre av det". Och ja, varför inte? Kanske inte i år, men nästa säsong har jag ett helt gäng matcher som jag eventuellt skulle kunna åka på. Sunnanå, Djurgården, AIK, Linköping, Kristianstad, Göteborg. Det blir en jävla massa. Så håll nu alla tummarna för att jag ska få mer jobb i höst, till SJs fina 95-kronorsbiljetter.



Annars tar jag tacksamt emot donationer till resekostnader!

...

Så vill jag bara tillägga, att supporterprylarna gärna hade fått vara svarta och illrosa istället för vita. Min fina LDB FC-keps har på bara ett par veckor fått ett gråaktigt lager av katthår, och på skärmens insida sitter resterna av en bladlus som jag försökte borsta bort under linköpingsmatchen, det är oerhört irriterande för blicken söker sig automatiskt till fläcken hela jävla tiden. Dessutom är svart och rosa rejält snyggt.

REVEEEEENGE!!

...och så ser jag framför mig hur Maria Aronsson, Frida Nordin och Manon Melis kör över Hedvig och de kinkiga brasilianskorna med en stor jävla ångvält. De av er som sett "A Fish Called Wanda" vet vad jag menar.

...

Nå, men vi tar det från början:

Som tidigare nämnts möjliggjorde SJs eminenta biljettpriser och mina lika eminenta arbetstider att jag igår kunde tjuvstarta semestern med en linköpingsresa som innehöll både bortamatch och besök hos min käre kamrat M som jag inte sett på år och dag.
Okristligt tidigt steg jag därför upp, släpade mig genom Malmös - som jag blåögda kvällsmänniska hade förväntat mig skulle vara folktomma vid sju på morgonen - gator, och satte mig på tåget till Östergötland.
Efter ett antal timmar i halvdvala anlände jag till Linköping. För de som aldrig varit där kan jag tala om att det är en fin liten stad med förvånansvärt många kullerstensgator, innergårdar som ser ut som för 100 år sedan, och fullt med klängrosor på husväggarna. Tänk Visby, eller valfri småländsk småstad i Astrid Lindgren-tappning. Plus då en satans massa studenter. Lite som Lund, fast inte fullt så kvävande pittoreskt och idylliskt...
Upprymd av minnen från min brors studenttid på LiTH – en period av intensivt festande samt för min del även en del eskapader med oskyldiga unga teknologer – styrde jag kosan mot Stora Torget och någon lämplig uteservering. Hamnade på ett till synes flashigt café - där jag tillbringade ett antal timmar i väntan på att M skulle sluta löneslava för dagen - med en god bok och en macka med tre oliver, för övrigt de vattnigaste sådana jag någonsin träffat på.

...

Om ni undrar var fotbollen kommer in i bilden så förstår jag er. Jag skyller min långrandighet på att jag sovit i snitt tre timmar två nätter i rad.

...

Hur som helst, där sitter jag i solen med min bok, och när jag för en sekund lyfter blicken får jag syn på ett bekant ansikte. Där står Emma Stålhammar, i sällskap med Nilla Fischer, Therese Sjögran och Maria Aronsson. Det kändes så fint, ensam i en främmande stad... Under eftermiddagen såg jag dem sedan lite här och var på gator och torg, små klungor av LDB-spelare, nästan alla iförda sina rosalila LDB-koftor. Det krävs fanimej en fotbollskvinna för att bära upp ett sådant plagg, det är en sak som är säker.
Vid fyra-tiden tog jag bussen ut till studentghettot Ryd – eller Oyd/Wyd som infödingarna säger – träffade M och blev bjuden på mat. Därefter begav vi oss till fots den dryga halvmilen till Folkungavallen.

(Och först här börjar alltså den del som ni, kära bloggläsare, antagligen är här för)

Jag måste lära mig att inte ta ut sorger i förskott. Det är så tröttsamt, och onödigt. Ända sedan förra onsdagen har jag gruvat mig för det här mötet, stirrat mig blind på LFCs oändliga räcka förlustfria matcher, och i princip drömt mardrömmar om LDB FCs förskrämda spel sist.

Och så var det då dags för avspark. Strålande sol – rakt i ögonen på Carre – och över 2000 pers på läktarna. Jag satt där med den sedvanliga orosklumpen i magen, muttrandes saker om det idiotiska och löjligt masochistiska i att lägga sina surt förvärvade slantar på 90 minuters ångest.
Men LDB FC Malmö tar kommandot direkt. Anfall följs av kontring följs av anfall, och LFC ser inte alls lika vassa ut som för en vecka sedan. Ingalunda ofarliga, men det verkar som om Malmös självförtroende tagit dem på sängen lite.
Och så gör de mål. Mindre än tio minuter in i matchen, och vrålet från hemmapubliken är öronbedövande. M sneglar beklagande på mig, och jag suckar uppgivet, drar ner LDB-kepsen i pannan och tänker på hur Linköping punkterade förra mötet inom loppet av två minuter. Distraheras dock av något som sker till höger om mig. Där sitter en liten man i 70-årsåldern och bannar lågt på vackraste, bredaste skånska, och plötsligt känner jag mig inte fullt lika eländig längre, trots horderna av jublande östgötar som omger oss.
Sedan gör Maria Aronsson mål. Skånska farbrorn knyter näven och hummar uppskattande, och jag hoppar visst upp och ner och tjoar. Det är jag rätt ensam om, men från raden bakom hörs ett roat skrockande. Kanske skämdes jag lite, men fotboll är ju ändå fotboll och i stunden på liv och död, så då är det ju helt naturligt att visa lite känslor.
Så får Jessica Landström sitt andra gula kort – ah, Pernilla Larsson vad jag älskar när du delar ut utvisningar till motståndarlaget – och lämnar planen under upprörda rop och busvisslingar från publiken. Själva situationen såg jag inte, men andra halvan av Malmöfalangen satt och fräste att det var en solklar utvisning och jag har ingen anledning att ifrågasätta hans omdöme.
Och LDB FC blir inte darriga av det numerära överläget, tvärtom lyckas de äntligen spela så som de borde ha gjort mot både Djurgården och Umeå, och det är så att de påminner om tyska landslaget där de rycker fram i anfall efter anfall utan nästan ett enda misstag.
Och Frida gör mål och Manon gör mål och sedan skjuter Manon i ribban, och min puls börjar äntligen gå ner litegrann.
Trots det är det en kvinna i 45-årsåldern som vänder sig om när jag svär över en frisparkssituation, och med ett mycket syrligt leende och mästrande tonfall säger:
”Båda lagen har lika bra chanser så det är inget att hetsa upp sig över”.
Men jag tänker på förra veckan och hur ett dussintal LFC-supportrar plötsligt invaderade vår stammisplats på IP och att jag minsann inte sa åt dem att hålla käften, så jag känner att jag har rätten på min sida. Dessutom fattar jag inte hur man överhuvudtaget kan se en så spännande match utan att bli lite exalterad?
I typ sista ordinarie matchminuten reducerar Linköping till 2-3. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, varför LDB FC som spelat så fullkomligt lysande hela matchen inte kan behålla fokus bara två ynka minuter till?
Nilla gör den grymmaste brytning jag någonsin sett, kastar sig in i motståndaren med axeln före, 70-någonting kg muskler och om vi ska vara ärliga inte ens i närheten av bollen. Gult kort, och frispark i guldläge för LFC. Linköping tar ut Hedvig Lindahl, i ett sista försök att undgå förlust, och jag vill mest kräkas och gå och gömma mig. Frisparken slås, det är kaos i Malmös straffområde men mirakulöst nog inget mål. Någon rensar, Manon och en LFC-spelare smäller ihop i kamp om bollen, men tack tack tack kära domar-Pernilla, när hon blåser är det inte för ännu en frispark utan det är slutsignalen.

En sådan jävla pärs.

Vinst alltså för LDB FC Malmö med 3-2. 6-3 hade enligt mig speglat matchbilden bättre, Malmö var i vilket fall det överlägset bästa laget den här gången. Det var en välförtjänt, och oerhört glädjande seger.

Vad mer finns att säga? Jo:

Jag gillar verkligen inte Hedvig Lindahl, men den här matchen ska hon faktiskt ha cred för. Borta var den stressade, flaxiga, irrationella målvakten jag uppfattat henne som i landskamper, på hemmaplan med klubblaget var det något helt annat. Carre är fortfarande definitivt nummer ett, men när Hedvig spelade såhär så fattar jag åtminstone varför hon blir uttagen till landslaget.

Daniela och Cristiane. Stjärnor, absolut, och ja till och med jag tycker att det är roligt med lite brassefotboll ibland. Men jag tycker att det är jävligt tröttsamt med allt gnäll, alla filmningar, alla tjuriga barnsliga miner så fort de inte får bollen precis när och på det sätt de tänkt sig, och kanske framförallt alla dessa ”puta!”. Sådant hör inte hemma på en fotbollsplan. Jag hörde faktiskt någon LFC-supporter som irriterat ropade ”Sluta tjafsa, spela fotboll istället!” och jag tänkte ja, precis...

Slutligen. När jag med darrande ben reste mig för att gå hem, var det någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig om, och där stod en liten rund farbror och plirade mot mig, log stort och sa:
”Det var roligt att höra dig skrika"
Hahaha, det är ju så det ska vara. Blodigt allvar men med glimten i ögat, jag blev helt varm och glad. Sedan påpekade han att LFC faktiskt ändå vunnit totalt sett om man räknade mål i båda matcherna, 5-4,
”och egentligen 6-3 för Aron är ju våran”
Så skrattade han förnöjt och gick sin väg.

Så jävla sött.

Bittert

Enda trösten efter dagens förlust mot Linköpings FC, är att avståndet mellan dem och UIK fortfarande är lika stort.

Men sällan har väl risken för läktarvåld varit så överhängande som den var på Malmö IP ikväll...