Return of the subcomandante

Jag har inte skrivit på två år. Inte ens förra hösten när LdB FC tog SM-guld. Det är ju för fan katastrof.

Idag hände det igen. Andra raka SM-guldet. Och jag var inte där. Jag är fortfarande i exil, men mitt återtåg närmar sig nu. Nästa säsong sitter jag på Malmö IP:s läktare igen. Men ja, det är då, nu är nu. Och den här dagen har jag tillbringat framför datorn, klistrad vid Sydsvenskans liverapportering och Livescore. Efter matchen TV4-sporten och Sportnytt. Sydsvenskan och Aftonbladet. TV4 Play.

Fy fan vilka blandade känslor.

Det är så sjukt vackert det här. Frida Nordin gjorde mål inom loppet av en minut. Therese Sjögran. Katrine Veje. Sara Björk Gunnarsdottir. Caroline Seger. Lina Nilsson. Svårt att tro att det är sant. Svårt när man inte kan se det med egna ögon.

Jag fick tårar i ögonen. Så fel att sitta ensam och läsa om allt fantastiskt. Jag skulle ju varit där, med alla andra, i solskenet, på stammisplatsen. Applåderat. Skrikit. Skrattat. Hejat. Sjungit. Stampat. Hoppat. Dansat. Jublat. Känt spänningen innan, och euforin efteråt.

Men ja. Skitsamma. Ni vann, älskade lag, ni vann och det är allt som egentligen betyder något. Jag är så galet jävla glad för er skull. Och vansinnigt stolt.

Kärlek till er.

...

Dagens favorit är för övrigt Emma Wilhelmsson. Hon syns på nästan alla bilder och filmklipp, antingen med världens största leende som täcker ansiktet, eller hoppande och segervrålande. Speciellt mycket gillar jag de gånger hon dyker upp i bakgrunden under någon tv-intervju, studsar in i bild, skriker SM-GUUULD och studsar iväg igen. Eller Aftonbladets underbara foto där Lina Nilsson och Malin Levenstad kysser SM-bucklan, och Emma Wilhelmssons breda och smått vansinniga flin sticker upp bakom pokalen. Så himla fint.

JA JA JA JA JA JA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Inget SM-guld till Umeå IK i år, jag är så skadeglad och lycklig att jag nästan gråter. Jag bryr mig inte om vem som tar det, jag bryr mig inte om att LdB FC Malmö ännu en gång misslyckats med att vinna allsvenskan, det absolut enda jag bryr mig om är att jag inte ännu en gång kommer behöva sitta och svära och förbanna när UIK-spelarna för typ trettionde året i rad kliver upp på prispallen och tar på sig sina jävla guldhattar och står där och jublar...

Det här är en så otroligt vacker dag.

Blandade känslor

Ännu jobbigare än jag hade trott blev det att sitta hemma medan LdB FC Malmö spelade hemmamatch mot AIK. Jag vet inte om det hade känts bättre eller sämre om de förlorat, jag vill ju att de ska vinna men att inte orka stå på läktaren på Gamla IP och jubla över målen, utan bara läsa om dem på internet, det... Det gör ärligt talat ganska ont. Vinst blev det hur som helst, 2-0 och upp på andraplatsen i tabellen.

Ja, just precis. Andraplatsen. Undrens tid är nämligen inte förbi (har den överhuvudtaget börjat, undrar vän av ordning?), utan Hammarby IF vann sin match mot Umeå IK. De inte bara vann, de spöade skiten ut norrländskorna. 4-1 tamejfan. FYRA - ETT!?!

Hade jag inte mått som jag gör, och hade jag haft en flaska champagne hemma, då hade jag korkat upp den nu. Och dansat på köksbordet.

Älskade lag, fina fina Frida...

TV-match, LdB FC Malmö mot Djurgårdens IF på Kristinebergs IP i Stockholm. 3-0 till skånskorna. Två av målen signerade Frida Nordin, ett Emma Wilhelmsson. Jag älskar Frida Nordin, har jag sagt det?

Men nu blir det nog ingen mer fotboll för min del. Inte den här säsongen i alla fall, och så får vi se om jag är kvar i Malmö i vår. Om jag får bli lite personlig, och kanske en aning melodramatisk - vilket jag får, eftersom det är sådan jag är och detta är min blogg - så pallar jag inte gå på fler matcher. För många fina minnen som bara gör ont. Det känns fel att gå på fotboll när den som lärde mig älska spelet inte finns kvar i mitt liv. Jag tänker inte sitta ensam på läktaren och lipa.

Skit. Skit skit skit.

Men jag håller tummarna för att LdB FC vinner sina kommande matcher, spöar skiten ur UIK, och tar guldet i år. Finaste laget, ni finns i mitt hjärta.

Marta?!

Nej.

Nej nej nej.

Big fucking no-no.

Ska hon spela i Sverige kan hon spela i UIK. Det är där hon hör hemma. De tycker antagligen till och med om henne...

Jag vill inte under några som helst omständigheter se henne i LdB FC Malmö, hur många mål hon än gör, hur odiskutabelt hon än är världens absolut bästa spelare. Jag gillar henne inte. Jag tror inte att hon skulle passa in i laget. Det är naturligtvis bara spekulationer, men Martas divalater känns inte som något som funkar i LdB FC. Våra spelare är inte sådana.

Och om LdB FC Malmö nu skulle vinna sitt så hett efterlängtade guld tack vare Marta, så skulle det bara ha en jävligt bitter eftersmak. Alla skulle säga att de inte kunde vinna på egen hand, att det var Martas guld inte lagets. Nej. Ska de vinna ska de göra det som lag, inte för att stora sponsorn har råd att lägga äckligt mycket pengar på en enda spelare. En spelare som för övrigt skriker "puta" efter motståndarna, gnäller så fort någon markerar henne, och som för bara ett år sedan sparkade en liggande Emma Wilhelmsson i magen. Nope.

Nej.